Sandra Nilsson

Det bubblar i mig, jag är arg. Jag vet inte varför. Men jag tror att det är rädsla.
för jag vet att vilken minut, vilken dag som helst släpps bomben, alltså den dagen personen som betyder
mest säger att det är dags att dra. och jag kommer måsta tvingas släppa taget mot min vilja.
Jag vet att mellanrummet kommer vara otroligt stort, och mellanrummen mellan gångerna vi träffas på ännu
större. Men varför inte ge det ett försök?

Jag försöker prata om det, men innan jag hinner så slutar du svara. Säger aldrig nå utan bara slutar.
hela tiden får jag börja om, för att höra vad du gör som är så viktigt men får bara lösa svar.

Den stora frågan är hur min sommar kommer att bli..
för om allt avslutas nu så kommer jag bli precis som jag var före. Ute efter bekräftelse och har
ingen stopp. Jag vet inte varför men hittils har det blivit så
varje gång för mig så varför skulle den här vara ett undantag? så det är nu eller aldrig.
Dags att bestämma sig så man kan gå vidare?
För jag är less på att inte veta och less på att vänta på att du ska säga till..



""


Jag fick bara lov att skriva av mig, vet inte varför jag gjorde det men det bara blev så. Jag blev arg och visste inte var jag skulle vända mig och då är väl bloggen kanske inte bästa stället (?) men ett ställer där jag vet att jag kan om jag vill. Jag vet inte ens själv om det har någon mening i det som står, jag har inte själv läst det och sett om jag förstår vad jag menar eller vad jag vill få ut. Men det spelar ingen roll för nu har jag fått skriva av mig, och kanske så förstår i alla fall den personen som det är menat åt.