Sandra Nilsson

Varje gång jag hör ditt namn, varje gång jag läser om dig på hennes växer klumpen i magen som jag länge trott varit borta. Tydligen inte helt. Konstigt det där, det har varit folk efter dig och nu martin ändå så längtar jag tillbaka ibland. jag hatar att jag gör det för jag har det bra nu som det är. jag tror att hade det slutat bättre och inte som det gjorde kanske det skulle varit lättare, nu är vi inte ens kompisar, vi pratar inte ens. vi var kompisar efter ett tag vi pratade och umgick någon få gång men det blev inget med det. Du kom över det fort och gick vidare, och det kanske var bra att det blev så här, vem vet hur det skulle ha sett ut nu om det fortfarande var "vi". jag kan inte ens kalla de vi att det fanns ett vi för jag vet inte om det någonsin gjorde det.

aja jag fick bara lov, jag saknar han så mycke ibland att det är sjukt även om jag inte behöver han. bara se hans namn, läst vad han har gjort, får mig att tänka på att det kunde varit jag som var vid hans sida fortfarande men inte det. Jag måste få skriva av mig, jag skulle vilja skriva till dig men jag kan inte känns som att jag skulle göra bort mig, och du skulle fråga dig själv : Vad fan vill hon? jag får hålla mig borta, sluta tänka jag har det bra nu mycket bättre än förrut.